Börjar må bättre nu fast jag tänker på honom hela tiden fortfarande. Skillnaden nu är att jag inte bryter ihop som jag gjorde då utan kan behärska mig från att inte göra det. Får helt enkelt inse verkligheten att det aldrig kommer bli vi igen och det var hans val. Jag har gjort allt jag kunde göra och mer än det går inte så det är det jag får påminna mig själv om varje dag.
Och när jag inte slås av tanken av honom så kommer jag ändå aldrig undan för varje jävla natt ska jag drömma om honom ist. Jag kommer inte undan även om jag inte tänkt på honom en hel dag så kommer det på natten. Antar att det bara kan bli bättre härifrån och jag hoppas verkligen det för kan inte leva på det här sättet. Nått måste ändras och jag tror det blir bättre när jag väl flyttar (som är snart).
Hösten hjälper inte heller...
Kommentera